ninamaria

Ang. inlägget innan. En tilläggelse är att Ernst hälsar entusiastiskt via bilden ovan till er svårt förståndshandikappade idioter jag refererar till nedan!

Hare å älg

Situation 1:
En man. Oftast kring 40 år. Mannen är påväg mot okänd destination. Du sitter i bilen bakom mannen, du kör i lugnt takt och med kontroll och humör i behåll. Plötsligt svänger mannen oväntat av till höger. Ingen blinkers. Någonting så förbannat jävla irriterad man blir. Ja, rent av förbannad! "SÄTT PÅ BLINKERSEN FÖR I HELVETE!" skriker man, men då är mannen i bilen sen längesedan påväg mot ett helt annat håll.



Situation 2:
En man. Oftast kring 40 år. Mannen är påväg mot okänd destination. Du sitter i bilen bakom mannen, du kör i lugn takt och med kontroll och humör i behåll. Du anar en sväng till höger ca 100m bort. Du fortsätter köra i samma takt i och med att mannen i bilen framör ej har signalerat att han ska svänga någonstans. Svängen nalkas och är nu bara ca 3m framför mannen, NU, sätter mannen på blinkersen och stänger sedan av den bara två sekunder senare. Chock, skandal! "SÄTT PÅ BLINKERSEN OCH GÖR DET FÖR I HELVETE INTE NÄR DU REDAN VRIDIT RATTEN ÅT SATANS NÄSTE, DITT SATANS BABIANARSEL!", utropar man. Mannen i bilen hör tyvärr aldrig detta då han för längesedan är påväg mot ett helt annat håll.


Hypotetiskt sett är detta en man, anad 40 år gammal. Faktumet kvarstår oavsestt kön och ålder på förövaren att dessa situationer sker allt för ofta på Svergies vägar. Min teori är att de som beter sig på detta sätt har antingen glömt att sätta på blinkersen eller så har han helt enkelt bestämt sig för att jävlas med övriga bilar och gissa lite. "Ska någon dö denna gång? He-he-he." Vilket som det än rör sig om så är slutsatsen att dessa människor är svårt förståndshandikappade idioter som borde få vara "bilen bakom" jävligt många gånger, så kan vi gissa lite, ska DU dö denna gång?! Blinkersen är inte till för dig utan för övriga bilar, så jag skiter fullständigt i dessa människors äckliga anledningar, dom duger inte; Ni gör mig förbannad och nästa gång detta händer så ska jag förfölja er och se till så att jag tar bort det enda ni har kärt, oavsett vad. Ni ska lära er!!!!!!!!!!

Jag har faktiskt ett räknehäfte, som dessvärre är i A5 format och där blott första sidan är fylld. Genomgångar har passerat utan att orden som bygger upp dem har gått in i mina öron, matematik har aldrig varit intressant för mig. 
        
Från det att jag gick i ettan till det att jag gick i sjuan så har jag alltid spikat alla prov. Jag och Aida var alltid de i klassen som fick de bästa resultaten. Sen kom högstadiet med all dess glans. Genomgångarna innehöll nya räknesätt och nytt tänkande, naivt och hoppfullt trodde jag att jag kunde glida igenom högstadiets matematikprov med full pott utan någon slags anträngning alls. Frånvaron var hög och när det kom till kritan så gick jag ut högstadiet med ett Godkänt i betyg i matte.

Första året på gymnasiet bara flög förbi och stackars lilla Nina hann knappt öppna matteboken. På höjden tio stackars tal har fått äran att tillägnas min uppmärksamhet under de två terminer som gått och proven skrevs med nöd och näppe godkänt. För att vara precis så resultarade dem i 1 ig 1 vg och 2 g:n om jag minns rätt.

I mars hade Dragonskolan utv.samtal. Detta samtal gick bra bortsett från att min handledare är övertygad om att jag kan få betydligt högre snitt-betyg än vad jag har nu om jag bara anstränger mig lite. Därför så ville hon slå vad med mig. Eftersom det sämsta betyget jag har gäller matte och innebär svagt G så var detta ämnet vi fokuserade på. Hon ville att jag skulle få stark G eller mer på nationella. Jag småskrattade lite och mumlade något om att vi får hoppas på att jag får godkänt.

Veckorna passerade och inga ansträningar från min sida gällande matten kom till. Allt var precis som det alltid varit.

Maj månad var här och matte A nalkades mot sitt slut och skulle avslutas med ett nationellt prov. Här drabbades outbildade Nina av panik. Jag dök upp på provet, gjorde det jag kunde, gick därifrån. Den stora fruktan för att få ig bemötte mig genast. Ingen ork fanns i min kropp att göra om kursen på något sätt. 

Ungefär en vecka gick och Björn tillkännagav att vi skulle få se vårat prov och även vårat slutbetyg för kursen. Med en lugn hand inledde Björn med att skriva: "Ingen fick ig." På tavlan.

Glädjerop.

Mitt prov landade på min bänk och hade "VG" inringat längst upp i högra hörnet... Lyckan omfamnade mig genast. Även om chocken också höll mig sällskap. Detta var ett under. Hur gick detta till? Men till gick det.

Jag och Linnea tycker själva pluggeriet är överskattat och väljer att leva lite soft, lite lyckligt och inte så stressat. Därför så har vi myntat uttrycket: "G=grymt!".  Ska sanningen fram så myntades detta enkomt till mattenationella då båda trodde vi skulle få ig. 

Jag är nu stolt att kunna säga: "Väldigt grymt!".

---

Hur som haver. Nu ska jag ta mig ork att så småningom värma en billys och knäcka en cola. Ekonomin kunde varit bättre denna månad och leder till en lugn fredag. Aida kommer nog hit snart. 


Imorgon blire trevligare trevligheter dock. men man måst ju spara se ti yran å  

Rubriken blev till i brist på fantasi och har ingenting alls att göra med någonting.


Tänkte berätta om en situation min syster var med om under hennes resa till Kina i mars. Denna upplevelse är något jag personligen aldrig skulle klara av. Ida stog med sina medresenärer i en kö på flygplatsen i Kina då en  man  av kinesiskt ursprung framför dem beslöt sig för att göra något underligt. Mannen släppte en ljudlig fis. Okej, tänker ni, ett misstag, stackars man vad oerhört genant för honom. Detta var dock inte fallet då mannen av okänd anledning släppte sig flertal gånger efter det.

Varför detta skulle vara en ohanterlig situation för mig är för att jag skulle inte ha någon som helst aning om vart jag skulle ta vägen. Först skulle jag mest troligt tillägna mig många minuter åt att försöka kväva mitt skratt varav jag framför allt skulle vilja gå därifrån. Inte skulle du vilja stå i ett moln av en okänd kines gaser och kippa efter andan på grund av skratt och därmed andas in ännu mer av det förgasade syret?

Ida - jag beundras dig då du klarade av detta.

Jag tycker att grannar är smått facinerande. I alla fall mina grannar. Det bor en ensamstående kvinna i 20-30 års åldern under mig och farsan. Farsan är duktig på att grilla och tycker också det är roligt, han tycker även om att sola vilket resulterar i att han spenderar många eftermiddagar på våran gemensamma gräsmatta.

Många gånger då jag kommer hem sitter han där med tre-fyra olika grannar i solen och samtalar. Jag vet att han brukar berätta om mig för dem då de har avslöjat de när dem försökt vara trevliga då jag stöter på dem. Tafatta konversationsstartare som "Hej! Så det är du som är Nina? Pappa din berättade att du läser på Dragonskolan, min son går där blabla....." Trevlig som jag är, har jag låtit mina grannar uppehålla mig då jag redan är sen till möten med vänner. Saken är den att alla dem som brukar sitta där nere på gräsmattan är rätt intressanta.

Hon som bor rakt under oss sover sällan, hon har enligt farsan informerat honom om sina sömnproblem. Även jag påverkas detta. Min dator befinner sig intill min fönster som har en ventil under sig, i denna ventil sipprar det in cigarettrök med jämna mellanrum, detta stör mig dock inte. Jag är väl medveten om att hon röker kontinuerligt, men det gör ingenting alls. I och med hennes sömnproblem brukar hon lyssna på mycket hög musik på nätterna, tidiga mornar och sena kvällar. På mornarna vaknar jag ofta till, hör att hon lyssnar på, många gånger metallica, då lyssnar jag några tiotal sekunder på låten, och somnar om med ett leende på läpparna.

Jag talar sällan med henne, jag vet tyvärr inte ens vad hon heter. Men jag gillar henne.

Idag vaknade jag med just detta. Idag kunde jag dock inte somna om, men jag väljer att tro att detta inte berodde på musiken då klockan trots allt var närmare ett. Jag steg då upp och upptäckte att farsan var ute. Tog en dusch varav jag gick ut på balkongen och rökte. Det var då jag fick chocken. Jag tittade ut över parkeringen och fick syn på mannen som bor några dörrar bort. Denne man är tillsammans med en kvinna som är cirkus tio år yngre och de två fick sitt första barn för ett tag sen. Jag förnimmer tiden då kvinnan var med barn, detta måste varit i höstas.

MEN så fel jag hade!!! Mannen på parkeringen var utan tvekan samma man som just fått en son med den tio år yngre kvinnan. Problemet för mig var dock att den här sonen inte alls var som enligt min beräkning bara några månader, utan denna pojke gick omkring som en halvutvecklad tonåring. Okej, nu överdrev jag. Pojken var dock minst 3 år. Detta är jag fullkomligt övertygad om. Han gick omkring där med sin lilla ryggsäck med fullt fungerande motorik.

Idag blev jag fullt medveten om hur lite koll jag har på mina grannar. Paret några dörrar bort har uppfostrat sin älskade son i tre år, men för mig var han bara några månader. Så egoistisk jag är.

Härmed ska jag samtala mer med mina grannar och uppmärksamma deras liv mer. De verkar ju trots allt väldigt intressanta.


Detta blev egentligen en inre monolog: ett väldigt meningslöst inlägg. Förlåt mig för detta, men jag var tvungen att skriva ner detta, då jag fick en sådan plötsligt insikt.