ninamaria

Jag har en mycket god vän som inte är vilken vän som helst! Min vän råkar heta Roger och han är en fågel. Roger är en riktigt livsnjutare, han älskar att umgås med sina vänner där även jag är inkluderad. Till min förfäran kom det en dag som vi alla hade fruktat. Det var en mörk dag och jag kom ihåg det som igår! Roger var mycket upprörd men vi bestämde oss för att prata om vad som hade hänt. Vi beslöt oss för att mötas några kilometer från hans hem. Jag slog mig ner på en stubbe för att invänta vad han hade att säga. Roger cirkulerade runt mig, han tittade ner i marken och upp på mig, om vartannat. Som nära vän till honom såg jag på honom att någonting hade rört djupt inne i honom, och det på det mest negativa sätt jag skulle kunna tänka mig. Roger stannade upp och gjorde en ansats att börja berätta. Från den sekunden rörde jag mig inte en millimeter och med stora ögon lyssnade jag nitiskt på vad han hade att säga. Han berättade fort men sammanhängande. Roger hade varit ute och haft roligt en dag i en skog några kilometer bort då han hörde ett skott. Han kom undan med bara några centimeter. Han lyfte sina vingar för att flyga iväg. Hjärtat dunkade hårt i hans fjäderprydda bröst.  Flera skott följde med Roger hann undan. Det visade sig vara en gammal jägare som hette Per. Per ville äta fågel tillsammans med sina egna potäter från hans potatisland. Men Roger ville annat.

Den dagen hann Roger undan och som inte bara hans vän utan också en genuin sammhällskämpe är jag djupt tacksam över detta.

Per slapp undan, han blev inte ens dömd för mordförsök.

Ska det behöva vara såhär?

Alla kan dra sitt strå till stacken, men få gör det.