Kvinnor och män
Igår kväll besökte jag Larsa. Frugans hans, Anita, hade gjort ett bra jobb med steken och dotra hans hade visst flätat håret. Såsom våra magar fylldes av mättnad och välbehag så dränkte vi våra strupar med snaps och starköl, inget för kvinnofolket!
Jag och Larsa förflyttade oss till arbetsrummet så att Larsa kunde visa på datorn den nya Volvon han funderar på. Såsmåningom kom käringa hans in med kaffe. Larsa fnös menande mot mitt håll så ljudligt och rejält så jag blev allens blöt i ansikte. Han lät käringa veta att skulle vi ha kaffe så skulle lilla Anita allt bra gärna måsta hämta den skattefria dunken för att blanda ut de med. Anita gjorde som Larsa sa och som tack fick hon en vänlig klapp på stjärten.
Ju varmare våra kroppar blev ju mer högljudda blev vi. Efter ett tag kom dotra hans in å skulle ha Larsa å berätta någon godnatt-berättelse? Då vart de fart på käften på Larsa. Int fan skulle pappa berätta om några jävla bög-dvärjar och nån jävla hor-snövit nu när han hade sånt här fint sällskap, där syftade han förståss på jag. Utan lilla Anna skulle minsann be käringa göra det!
Ögonlocken kändes tyngre och tyngre och tillslut sa jag det att: Nä, om man skulle ta å tänka på refrängen!
Då tittade Larsa på mig, och jag såg i hans ögon att han ville taffsa på frugan hans lite, men sen ville faktiskt han också krypa till kojs, så han nickade bara och gav mig en kram. Varför vet jag inte, jag antar att han ville visa att han uppskattade att jag kom ikväll.
Medans Larsa stängde ner datorn gick jag in i köket för att berätta för Anita att hon hade gjort det bra med maten ikväll. Jag upptäckte att Anita satt och smuttade på den skattefria dunken. Innan jag visste ordet av det så stog Larsa bakom mig och för en sekund mötte jag hans blick efter att han hade skådat vad Anita gjorde. Jag såg förtvivlan och hat. Med handflator och med de mest hatiska orden man kan tänka sig, så lät han Anita veta att; den skattefrida dunken rör för fan bara han själv om han inte säger annat! Jag nickade instämmande för mig själv och gick sakta mot ytterdörren varifrån jag ropade mitt tack och att vi nog syns snart. Larsa bara kikade fram från köket och suckade: Man kan fan aldrig lita på kvinnor... Jag tyckte synd om Larsa, och kunde inte annat än att hålla med.
Jag och Larsa förflyttade oss till arbetsrummet så att Larsa kunde visa på datorn den nya Volvon han funderar på. Såsmåningom kom käringa hans in med kaffe. Larsa fnös menande mot mitt håll så ljudligt och rejält så jag blev allens blöt i ansikte. Han lät käringa veta att skulle vi ha kaffe så skulle lilla Anita allt bra gärna måsta hämta den skattefria dunken för att blanda ut de med. Anita gjorde som Larsa sa och som tack fick hon en vänlig klapp på stjärten.
Ju varmare våra kroppar blev ju mer högljudda blev vi. Efter ett tag kom dotra hans in å skulle ha Larsa å berätta någon godnatt-berättelse? Då vart de fart på käften på Larsa. Int fan skulle pappa berätta om några jävla bög-dvärjar och nån jävla hor-snövit nu när han hade sånt här fint sällskap, där syftade han förståss på jag. Utan lilla Anna skulle minsann be käringa göra det!
Ögonlocken kändes tyngre och tyngre och tillslut sa jag det att: Nä, om man skulle ta å tänka på refrängen!
Då tittade Larsa på mig, och jag såg i hans ögon att han ville taffsa på frugan hans lite, men sen ville faktiskt han också krypa till kojs, så han nickade bara och gav mig en kram. Varför vet jag inte, jag antar att han ville visa att han uppskattade att jag kom ikväll.
Medans Larsa stängde ner datorn gick jag in i köket för att berätta för Anita att hon hade gjort det bra med maten ikväll. Jag upptäckte att Anita satt och smuttade på den skattefria dunken. Innan jag visste ordet av det så stog Larsa bakom mig och för en sekund mötte jag hans blick efter att han hade skådat vad Anita gjorde. Jag såg förtvivlan och hat. Med handflator och med de mest hatiska orden man kan tänka sig, så lät han Anita veta att; den skattefrida dunken rör för fan bara han själv om han inte säger annat! Jag nickade instämmande för mig själv och gick sakta mot ytterdörren varifrån jag ropade mitt tack och att vi nog syns snart. Larsa bara kikade fram från köket och suckade: Man kan fan aldrig lita på kvinnor... Jag tyckte synd om Larsa, och kunde inte annat än att hålla med.
Kommentarer
Trackback