Igår
Mörkret hade våldtagit kvareret hermelinvägen och spänningen låg i luften. Skulle jag väcka Lena och Uffe på 1:an? Försiktigt smög jag förbi den första dörren, kikade med rädsla i blick in till deras kök, inte ett livstecken. Såsom jag fortsatte min vandring i natten för att nå mitt mål, kände jag mig allt mer självsäker och lycklig - jag hade inte väckt Lena och Uffe.
Bara meter längre fram nådde min fötter Patriks dörr. Själv skulle jag ha gissat på att Patrik skulle ha skulden i kvarterets brist på sömn, inte jag. Men Patrik är ingen vild kille, han fyllde visst 24 i onsdags, visste thomas på 15. Patrik brukar mest titta på tv, hans överdrivna televisionsappart tar över hela Hermelinvägen. Om kvällarna dränks kvareret av de starka ljusskiftningarna från Patriks arma vardagsrum.
23 hårda hjärtslag, 23 anträngda andetag, 23 sekunder senare så hade jag kommit till dörren där där värme fanns, där kärlek fanns, där mamma fanns. Fort slank jag in genom dörren hon så omsorgsfullt målat själv! Klick, låst. Med ryggen tryckt mot dörren och blicken fäst uppåt för att se om de fanns något tecken alls på ljus ovanför vår trappa. Det fanns det inte. Sakta smög jag uppför trappan och ju närmare jag kom mitt rum ju lugnare kände jag mig. Idag fick dom mig inte.. grannjävlarna!