ninamaria

När jag var yngre ägde jag och min familj ett bärbart tetris i form av en mobiltelefon. Många diskussioner har ägt rum på grund av detta fulländade spel. Min mor, min syster och jag var alla mycket angelägna om att spela så fort vi hade lite dötid. Av naturliga skäl hade min mor rekordet länge, då jag bara var kring sexårs-åldern. Åren gick och intresset för familjens egna lilla favoritspel sinade.

Så en dag i april år 2008 när jag sedan några år innan blivit en fulländad kvinna så skedde malören. Många människor i mitt breda kontaktnät spelade fortfarande, eller hade börjat spela tetris. Detta förklarade jag som fånigt och fnös åt dem när de stolt delgav mig sina tafatta rekord. För bara några veckor sedan gjorde jag ett kolossalt misstag. Jag var drabbad av en ofantlig uttråkan och tappade greppet, vilken svacka. Jag laddade ner tetris.



Timmarna har passerat och blivit till dagar
sorgen omfamnar, och jag beklagar.

Fast är jag nu i detta banala spel
det är barockt, det är onödigt, det är så fel.

Ändå styrs pilen på skärmen mot samma mål varje dag
oundvikligt , det har blivit min lag.

Spelat har gått före min vänner
och påverkat allt jag gör och känner.

På natten då sömnen borde ta över
förnimmer jag att det är spelet jag behöver.

åkomman har förorsakat ilska, men ock lycka
"Radera bara spelet" kan man tycka.

Det vore det ända rätta
jag vet dock att omöjligt är detta.

Såsom man ej tar livet av sina nära
kan jag heller ej detta spel förtära.

Jag beklagar.